Historiken

Inom det svenska föreningslivet tillhör Musikaliska konstföreningen, med sina 150 år, den glesa skaran av musikpolitiska veteraner. Tio år yngre än t ex Mazerska kvartettsällskapet visserligen, men ändå.

1859 var årtalet för bildandet och syftet var från början att inköpa och publicera "värdefulla tonsättningar af inhemska konstnärer" för att därmed kunna "upplifva och underhålla en själfständig svensk tonkonst". Det låter nästan som ett citat ur någon kulturpolitisk pamflett från det radikala 1970-talet, då man börjat tröttna på musikindustriella schabloner och lyssnade in mer näraliggande klanger och melodier.

Men bakgrunden var en annan. Notstickeri och förlagsverksamhet var då något exklusivt. Förlagen var sällsynta och de som fanns ägnade sig mest åt "småkonst", som sånger och pianostycken.

Unionen

Det handlade alltså om 1850-talet, då en annan avgörande skillnad var att konungariket Sverige faktiskt även inkluderade det norska brödrafolket. Sverige och Norge var ju förenade i en union under svensk konung, och skulle så vara till 1905. För musikens del var detta egentligen rätt lyckosamt, ty bland undersåtarna infann sig så småningom kollegor som t ex Edvard Grieg och Christian Sinding som båda följaktligen också involverades i Musikaliska konstföreningens aktiviteter. Vi vet att Grieg inte var speciellt upphetsad av unionen som sådan, men han satte värde på flera svenska komponist- och musikantvänner.

De allra första publikationerna var dock signerade av Ivar Hallström ("Blommornas undran") och August Söderman (balladen "Tannhäuser"), alltså två vokalverk, som kunde påminna om den situation man tänkte förändra. Ser man till produktionen i stort skulle dock kammarmusik och större orkesterverk snart komma att dominera. Bland de första utgåvorna på 1860-talet märks t ex en pianosonat, en mässa, en stråkkvartett och ett oratorium!

Enligt urkunderna var det exakta datumet för bildandet den 15 november 1859 och bakom initiativet döljer sig faktiskt Hernösands musiksällskap och dess framsynte ledare, den nyinvalde ledamoten i Musikaliska akademien Anders Sidner, som den 23 juni 1858 i brev försökte intressera akademikollegorna för projektet, och reaktionen blev tydligen omedelbar.

Fallet Berwald

För många av dagens musikhistoriskt intresserade är kanske Musikaliska konstföreningen mest förknippad med Ludvig Normans heroiska propaganda-kampanj för den på 1860- och 70-talet så missförstådde och motarbetade Franz Berwald.

På sätt och vis blev ju detta ett annat av föreningens signum: att slå ett slag för ett oförtjänt åsidosatt konstnärsskap. I fallet Franz Berwald kan man ju också tala om framgång. Det var mycket tack vare Musikaliska konstföreningens insatser som Berwald började få det livsrum han förtjänade. Man publicerade åtskilliga av hans verk och man framförde dem på sina konserter.

Vid minneskonserten den 4 april 1878 (10 år efter Berwalds död) väckte man t ex liv i det sedan 1845 slumrande partituret till Ess-dursymfonin (nr 4). Norman dirigerade Hovkapellet i Musikaliska akademiens då nyinvigda stora sal vid Nybrokajen.

Konsertverksamhet

Under de första 20 åren bedrev man alltså även viss konsertverksamhet. Norman, som var föreningens ordförande 1862-70 var den drivande och konserterna hölls oftast i Stora Börssalen.
Det var också där som man den 12 januari 1873 kunde stoltsera med Sverige-premiären av Griegs pianokonsert i a-moll, med Edmund Neupert som solist och komponisten själv som dirigent för Hovkapellet.
Konsertverksamheten övertogs dock av den 1880 bildade Musikföreningen, där f ö Ludvig Norman också figurerade.

Sekelskiftet 1900

Vilhelm Svedbom, komponist, administatör och under många år något av Normans parhäst fungerade som ordförande vid förra sekelskiftet (1897-1905). Han saknas dock i kompositionsförteckningen, som dessa år presenterade nyheter av bl a Oscar Byström, Andreas Hallén och Albert Rubenson. Men fortfarande var Berwald högaktuell. 1905 gav man t ex ut Singuliér-symfonin, detta unikum inom den svenska symfoniken. Flera av Berwald-symfonierna hade förresten också getts ut i fyrhändiga pianoversioner, och därmed även blivit "hem-musikaliskt" intressanta.
Då Tobias Norlind 1916 skrev om föreningen i sitt stora lexikon var medlemsantalet "c 400" och medlems-avgiften 4 kr.

På tröskeln till 2000-talet

När vi nu raskt passerat ännu ett sekel- och därtill millennieskifte - och dessutom firat ett hedersamt 140-årsjubileum, kan man naturligtvis reflektera över särskilt två fenomen;
1) Hur blev egentligen 1900-talet? och 2) Vad är att vänta?
Det numera avslutade 1900-talet innebar - som bekant - flera revolutioner; grammofonskivan, filmen, radion, televisionen och datorn, men även nya kraftfulla institutioner, inte minst för orkesterrepertoarens del.
Vid förra sekelskiftet fanns egentligen bara en (1) professionell symfoniorkester (Kungl Hovkapellet), idag har vi en rätt diger uppsättning. Kammarmusiken har tagit klivet ur salongerna och de slutna sällskapen och blivit en vital, landsomfattande genre med mängder av olika uttrycksformer. Riksförbundet Sveriges Kammarmusikarrangörer (grundat 1983) samlar idag över 100 aktiva föreningar!

Skivbranschen…Internet…?

1977 klev Musikaliska Konstföreningen lite lätt - och på försök - in i skivbranschen. Den första skivan producerades i samarbete med Rikskonserters Caprice och bland de nya utmaningarna finns förstås just detta: att erövra de nya medierna, Internet och den alltmer lättproducerade (inom kort kanske avlösta?) CD-skivan och dess digitala distributionsnät. Produktion, lagerhållning och distribution är nog också de enskilda faktorer som mest kommer att påverka rutinerna. Fantasifull och spännande komponerad musik lär man däremot hålla fast vid. Det verkar faktiskt också vara en bra "affär": där bra musik alltså blir mera bra musik!