140 ÅRS URVAL AV VERk

De tidigast utgivna verken valdes ut på ett relativt informellt sätt. Med tiden skulle publiceringen föregås av ett omsorgsfullt juryarbete. Särskilda "granskare" (senare "granskningsnämnd") ansvarade för urvalet. Bland granskarna figurerade flera av samtidens storheter: Wilhelm Stenhammar (i 12 år!) och Hugo Alfvén, liksom danskarna Niels W Gade och Carl Nielsen (då och då), norrmannen Christian Sinding och finländaren Robert Kajanus. Men även tysk sakkunskap konsulterades, t ex Julius Rietz och Carl Reinecke. Tryckkostnaderna täcktes huvudsakligen genom medlemsavgifter (idag mest genom "förlagsrättsliga" ersättningar och stöd av STIM).

Sporadiska bidrag har tidigare även lämnats av Musikaliska akademien och Föreningen svenska tonsättare.
Och den ideella traditionen består. Även om intäkterna ökat med åren går "vinsten" oavkortad till ny produktion.

Bland de utvalda förekom, vid sidan av Hallström, Söderman och Berwald, förstås även de övriga på den svenska komponistparnassen Adolf Fredrik Lindblad, Alfvén (med flera kantater), Stenhammar (med bl a kantaten Sången och 6e stråkkvartetten) och Emil Sjögren (med bl a sånger och 2a pianosonaten) men även de båda kvinnliga pionjärerna Elfrida Andrée och Valborg Aulin.

Kyrkomusicerandet

Kyrkomusicerandet kan sägas ha profilerat sin konsertanta prägel och representeras i Konstföreningens förteckning av Otto Olssons Te Deum, men även av hans Sex latinska hymner för blandad kör. Dessutom förekommer t ex Josef Jonssons Missa solemnis, David Wikanders Mässa (1947) och Emil Sjögrens 6 hymner och psalmer (1908).

Åtskillig orgelmusik finns också tillgänglig; t ex Hilding Rosenbergs Fantasia e fuga (1953), Fryklöfs Passacaglia (1929) och Symfoniskt stycke (1926) och nu senast Gunno Söderstens
Requiem (1999).

Musik som håller i längden

Under 140 år hinner det komponeras mycket musik. Föreningens verkförteckning rymmer av förklarliga skäl bara en bråkdel av allt detta. På ett och ett halvt sekel hinner också tongångarna att svänga flera gånger om.
Mellan Hallströms "Blommornas undran" och Söderstens "Requiem döljer sig över 200 olika verk av ett 80-tal komponister och i de flesta genrer. Verkförteckningen erbjuder ett omväxlande historiskt svep.

Tidens tänder gnager som bekant även på musik. Väger man t ex 1800-talets totala svenska musikproduktion handlar det om en ansenlig mängd toner. Men hur mycket av detta lyssnar vi på idag? Förmodligen gäller detsamma för vårt nyss fullbordade 1900-tal.

Mot den bakgrunden bär Musikaliska konstföreningen onekligen sina år med heder . Det ursprungliga syftet står sig kanske t o m ännu bättre idag, i detta globaliseringens och "mångkulturens" tidevarv och med en nationell förlagsbransch i gungning.

Naturligtvis handlar det inte om något slags heltäckande förläggaransvar för resp komponist eller för respektive genre, men uppseendeväckande ofta har man lyckats hitta de välbekanta "russinen" - så att säga - och därmed fokuserat musikskaparen ifråga.

Det just avverkande 1900-talet erbjuder då en god illustration: Harald Fryklöf (med Sonata alla leggenda), Otto Olsson (med bl a Te Deum), Rangström (med stråkkvartetten och solosånger), de Frumerie (bla pianotrio nr 2) Lars-Erik Larsson (bl a Förklädd Gud), Dag Wirén (bl a Triptyk för orkester), Hilding Rosenberg, Ingvar Lidholm (med sonaten för soloflöjt), Bo Linde, Jan Carlstedt (fem stråkkvartetter) m m.

Flera av dessa har i perioder också tjänstgjort i gransknings- och inköpsnämnd, som förresten också inkluderat olika genrexperter, t ex violinisten Sven Kjellström (även vice ordförande 1929-49).

Förteckningen vittnar sammantaget inte heller om några större eftergifter för de mer flyktiga trenderna. Bland dem som haft förtroendet att "gallra" har blicken varit fast och handlaget säkert. Kan man t o m förmoda att Berwald, Söderman, Stenhammar och Alfvén nickar smått instämmande och uppmuntrande däruppe i sin himmel?

Flera av de äldre mästerverken har t o m blivit så begärliga för andra förläggare att de "sålts", varvid kassan fått sig en extra påfyllning, och alltså gett upphov till utgivningen av nya - javisst: mästerverk.

För så fungerar ju en ideellt verksam "musikproducent". Några succéer har man dock kvar i kassaskåpet, t ex Otto Olssons "Te Deum". En norsk "piratupplaga" drogs tillbaka efter förlikning så sent som 1999!
Idealismen kräver alltså viss vaksamhet.